Det känns helt ofattbart att det idag har gått ett år sen du försvann, rycktes ifrån din familj och vänner alldeles för tidigt. Det känns fortfarande lika orättvist och jag blir lika arg inombords fortfarande när jag tänker på hur orättvist livet kan vara.

Dagen har ju rent ut sagt varit skit, vaknade imorse och alla känslor bara kom bubblande, och tårarna kom direkt. Iväg till jobbet i någon sorts koma, jag kunde inte fokusera på någonting utan det enda som gick i mina tankar hela dagen var du, och hur Maysan, Tony och Ida mådde idag. Att sitta framför datorn hela dagen och försöka vara upptagen så mycket som jag bara kunde för att försöka trycka bort alla tankar och tårar.
Sen när jag fick en mindre utskällning på eftermiddagen av inrikesbokningen för ett fel som knappt var mitt så bröt jag ihop totalt och fick gå in och sätta mig på toa och gråta och försöka samla mig igen för att kunna jobba sista timmarna.
Det var fint uppe på häktet idag, det var många som var där och tände ljus för dig och förmodligen ännu fler som inte hade möjlighet att närvara som har tänt ett ljus för dig hemma idag.

Du har berört många människors liv och jag är ganska säker på att alla minns dig med glädje och minns ditt fantastiska leende.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.