Min första riktiga kärlek kom in i mitt liv precis innan jag fyllde 19, ett möte och jag var fast. Nu när jag ser tillbaka på det så tycker jag nog att jag var ung och naiv. Vårt förhållande var väldigt intensivt, höga toppar och en hel del dalar. Vi var väldigt olika och jag hade egentligen ingen riktig erfarenhet av förhållande, jag var villig att ge upp mitt liv för att få vara med honom och så här i efterhand så känner jag att det var nog det jag gjorde också.

Vi flyttade ihop direkt, inte officiellt, men jag var alltid hos honom och ansåg att det var mitt hem också. Efter mindre än 6 månader tillsammans köpte vi ett hus och flyttade dit 9 månader efter att vi hade träffats. Vi hade olika syn på väldigt mycket saker och det skapade också en hel del problem, men jag trodde inte heller att jag kunde leva utan honom, han var som ett beroende för mig. Om inte han ville ha mig, vem skulle då vilja ha mig?
Stundvis så mådde jag fruktansvärt dåligt i vårt förhållande men vågade ändå inte lämna det, han gjorde mig aldrig illa fysiskt, men psykiskt har han lämnat många ärr efter sig.

Efter 3 år hände något som förändrade vårt förhållande och slutet började.

Efter det gick det ca 4 månader innan vårt förhållande tog slut. Det var mitt beslut och det ångrar jag inte, jag insåg att jag inte kunde eller ville leva i ett förhållande med någon som fick mig att må dåligt oftare än han fick mig att må bra. Att ta mig ur vårt förhållande och beroendet jag hade av honom var förmodligen det jobbigaste jag har gjort men också det bästa.

Jag har många fina minnen från vår tid tillsammans men också väldigt många dåliga. Men utan honom och det jag har tvingats gå igenom så tror jag inte att jag hade mått så bra som jag gör idag. Jag lärde mig enormt mycket av vårt förhållande och vet att jag aldrig mer kommer befinna mig i ett förhållande som ser ut som det vi hade gjorde. Det förhållandet har på många sätt gjort mig till den jag är idag.